Skotten i Sandarne

Artikel ur Hälsingekuriren 20 februari 1985

Det har satt sina spår!

Bengt Källman, 65, minns kravallerna i Sandarne, då polisen öppnade eld mot strejkande arbetare.
- Jag var 12 är och väldigt nyfiken, och hade inte vett på att vara rädd. Jag stod vid ett träd, och ett av skotten träffade stammen, berättar han.
Upplevelserna under uppväxtåren har satt sina spår.
Man vet var man hör hemma, på vilken sida av staketet man ska stå, säger han.

Bengt Källman, är ett bekant ansikte för söderhamnarna. Det är han som brukar stå, vid Domus grönsakstorg och så konstfullt bulla upp äpplen, apelsiner, gurkor och tomater. Men det är slut med det nu. För en månad sedan gick han i pension.

Han bor ensam i en rymlig lägenhet på Abraham Bäckgatan i Söderhamn. Och Bengt har verkligen satt sin prägel på miljön. Överallt i lägenheten finns konstverk som Bengt Själv skapat.

Där finns en liten statyett av en känd Söderhamnsfigur med en cykel fullastad med plastkassar på styrstången. Oljemålningar från resor i Jugoslavien. Träskulpturer. Akvareller.

Ett rum har han fyllt med spindlar - från golv till tak. Det är mycket stora och naturtrogna, så till den milda grad att jag som normalt inte lider av spindelfobier ryggar tillbaka.

Av produktionen att döma tror man att Bengt ägnat sitt liv åt konsten. Men så är det inte. Det har bara varit och är förstås fortfarande en hobby.

- Man måste förgylla tillvaron. Det kan inte hjälpas! säger han. Och han vill absolut inte kalla sig konstnär. Möjligen konstutövare. - Konstnär ar ett stort ord. En titel som ett fåtal kan bära

Skomakare i huset

Bengt tar plats i soffan. Han häller upp kaffe och tänder en cigarett.
Jag föddes i Sandarne 1920, berättar han. Vi var sex syskon. Mamma var hemma med oss och pappa var skomakare. Och vi bodde i en liten stuga med två rum och kök. Huset fick även fungera som skomakeri.

Bengts far ville hellre jobba inom industrin. Men han hade engagerat sig fackligt och politiskt, därför blev han portad på industrierna runt Sandarne.

- De som hade jobb på fabriken hade det jobbigt nog. De som inte fick jobb där hade det ännu värre, säger Bengt. Familjen hade det kärvt rent ekonomiskt, och Bengts mor fick ta alla tillgängliga ströjobb for att få det att gå ihop.

- Några gånger om året kom det splitvedskutor från Danmark. Då fick traktens kvinnor jobb som stuveriarbetare på skutorna under några dagar.

- Jag minns en vinter som var lika kall och snöig som denna. Då, vid juletid, kom en splitvedskuta till Nyhamn vid Ala. Kvinnorna från Sandarne samlades klockan fem på morgonen. Min mor var med dem. Så pulsade de i snö fram till Ala. Det måste ha varit flera kilometer.
Så jobbade de hela dagen med att lasta ved. På kvällen pulsade de hem, och vid sjutiden var mamma hemma. Hennes kjol var så stelfrusen att hon kunde ställa den på köksgolvet.

Minns kravallerna

Efter skotten i Ådalen 1931 var det oroligt efter Norrlandskusten. Arbetarna strejkade vid sulfatfabriken i Sandarne. Och det var strejk vid hamnarna i Stugsund, Söderhamn och Vallvik.

- Jag minns att pappa och hans vänner samlades i skomakeriet. De hade enorma diskussioner. Och jag lyssnade. Jag begrepp väl inte hur allvarligt det var eftersom jag levde mitt i allvaret.

Området runt sulfatfabriken i Sandarne spärrades av. Pappersmassan skulle lastas. Arbetsledningen anställde strejkbrytare som skulle utföra arbetet. De bodde i husbåtar som fick öknamnen "Lumplenor". Bakom planken fanns polis. som såg till att strejkbrytarna fick arbeta ostört.

- Det blev möte på Folkets hus. Efteråt marscherade alla till brukskontoret. Där stod polisen uppställd. Jag minns att folk skrek och ropade. Sedan började de kasta sten. Jag stod längst framme vid planket till att börja med. Sedan backade jag lite och ställde mig vid ett träd, bredvid en gammal gumma. Så kom skotten. Ett träffade trädstammen, precis där jag stod.

- Skotten gick rakt in i folkmassan. Tre människor skadades. Konstigt att det inte blev fler.
- En gammal gubbe som satt på en stubbe fick ett skott rakt i ändan. Efter kravallerna i Sandarne följde en väldig rättegång.

- De åtalade arbetarna var helt chanslösa. Zeth Persson var en av arbetarna som satt i fängelse någon månad för sin medverkan i kravallerna. Han blev så småningom borgarråd i Stockholm...

Förändringar

- Efter strejkerna las alla småindustrier efter kusten ner. Det var bara sulfatfabriken kvar som arbetplats. Och folk blev arbetslösa.. Många flyttade.
Svårigheterna svetsade samman folket.

- Folk på den tiden var väldigt hjälpsamma. Var det någon som inte hade mat för dagen ryckte alltid någon in. Och vi hade en fantastisk strömmingshandlare! Varje dag levererade han ett kilo strömming som han tömde i en bunke som stod utanför ytterdörren. Men visste han att det var någon som hade det svårt la han i lite extra. Och den förlusten tog han igen på något annat ställe där de hade det bättre ställt - så det hela jämnade ut sig...

Sålde bullar

Som grabb fick Bengt så småningom jobb på Konsum i Sandarne. Först som springpojke. Dessutom sålde han bullar från Konsum.

- Jag gjorde en vagn av en låda och några cykelhjul. Sedan for jag runt i gårdarna och sålde.
1936 fick han fast anställning, och sedan dess har han jobbat inom Konsum.

- På den tiden var kooperationen oerhört viktig. Det var den enda vägen för arbetarna att påverka prissättningen.

För ungefär en månad sedan gick Bengt i pension, efter nästan 50 år i Konsums tjänst. Och om sin nya tillvaro som pensionär säger han:
- Nu har jag kommit så långt i livet så jag kan göra tillvaron skön. Bästa sättet är att ha kontakt med omgivningen, miljön, naturen och människorna. Och att slippa ifrån stressen.

Aldrig avundsjuk

- Ungdomsupplevelserna i Sandarne är något som jag alltid kommer att bara med mig. Jag vet vart jag hör hemma. Jag vet vilken sida av staketet som är min.
Bildligt talat är staketet det som skärmade av arbetarna från bruksherrarnas egendomar.
- Vi var egentligen aldrig avundsjuka på pamparna. Allt som var utanför deras staket var ju vårat!

 - Idag är staketen rivna. Både symboliskt och mer påtagligt. Gränserna mellan makten och folket är utsuddade. Kanske har man gjort det på flit, så folk inte ska veta vart dom hör hemma...

 Text: Kirsten Bjerknes. Foto: Bertil Widmark. 

 

  Galleri Bengt W Källman