Skotten i Sandarne
Artikel ur
Hälsingekuriren 20 februari 1985
Det
har satt sina spår!
Bengt Källman,
65, minns kravallerna i Sandarne, då polisen öppnade eld mot
strejkande arbetare.
- Jag var 12 är och väldigt nyfiken,
och hade inte vett på att vara rädd. Jag stod vid ett träd,
och ett av skotten träffade stammen, berättar han.
Upplevelserna under uppväxtåren har satt sina spår.
Man
vet var man hör hemma, på vilken sida av staketet man ska
stå, säger han.
Bengt Källman,
är ett bekant ansikte för söderhamnarna. Det är han som
brukar stå, vid Domus grönsakstorg och så konstfullt bulla
upp äpplen, apelsiner, gurkor och tomater. Men det är slut
med det nu. För en månad sedan gick han i pension.
Han bor ensam
i en rymlig lägenhet på Abraham Bäckgatan i Söderhamn. Och
Bengt har verkligen satt sin prägel på miljön. Överallt i
lägenheten finns konstverk som Bengt Själv skapat.
Där finns en
liten statyett av en känd Söderhamnsfigur med en cykel
fullastad med plastkassar på styrstången. Oljemålningar från
resor i Jugoslavien. Träskulpturer. Akvareller.
Ett rum har
han fyllt med spindlar - från golv till tak. Det är mycket
stora och naturtrogna, så till den milda grad att jag som
normalt inte lider av spindelfobier ryggar tillbaka.
Av
produktionen att döma tror man att Bengt ägnat sitt liv åt
konsten. Men så är det inte. Det har bara varit och är
förstås fortfarande en hobby.
- Man måste
förgylla tillvaron. Det kan inte hjälpas! säger han. Och han
vill absolut inte kalla sig konstnär. Möjligen konstutövare.
- Konstnär ar ett stort ord. En titel som ett fåtal kan bära
Skomakare i
huset
Bengt tar
plats i soffan. Han häller upp kaffe och tänder en cigarett.
Jag föddes i Sandarne 1920, berättar han. Vi var sex
syskon. Mamma var hemma med oss och pappa var skomakare. Och
vi bodde i en liten stuga med två rum och kök. Huset fick
även fungera som skomakeri.
Bengts far
ville hellre jobba inom industrin. Men han hade engagerat
sig fackligt och politiskt, därför blev han portad på
industrierna runt Sandarne.
- De som hade
jobb på fabriken hade det jobbigt nog. De som inte fick jobb
där hade det ännu värre, säger Bengt. Familjen hade det
kärvt rent ekonomiskt, och Bengts mor fick ta alla
tillgängliga ströjobb for att få det att gå ihop.
- Några gånger
om året kom det splitvedskutor från Danmark. Då fick
traktens kvinnor jobb som stuveriarbetare på skutorna under
några dagar.
- Jag minns en
vinter som var lika kall och snöig som denna. Då, vid
juletid, kom en splitvedskuta till Nyhamn vid Ala. Kvinnorna
från Sandarne samlades klockan fem på morgonen. Min mor var
med dem. Så pulsade de i snö fram till Ala. Det måste ha
varit flera kilometer.
Så jobbade de hela dagen med att
lasta ved. På kvällen pulsade de hem, och vid sjutiden var
mamma hemma. Hennes kjol var så stelfrusen att hon kunde
ställa den på köksgolvet.
Minns
kravallerna
Efter skotten
i Ådalen 1931 var det oroligt efter Norrlandskusten.
Arbetarna strejkade vid sulfatfabriken i Sandarne. Och det
var strejk vid hamnarna i Stugsund, Söderhamn och Vallvik.
- Jag minns
att pappa och hans vänner samlades i skomakeriet. De hade
enorma diskussioner. Och jag lyssnade. Jag begrepp väl inte
hur allvarligt det var eftersom jag levde mitt i allvaret.
Området runt
sulfatfabriken i Sandarne spärrades av. Pappersmassan skulle
lastas. Arbetsledningen anställde strejkbrytare som skulle
utföra arbetet. De bodde i husbåtar som fick öknamnen "Lumplenor".
Bakom planken fanns polis. som såg till att strejkbrytarna
fick arbeta ostört.

- Det blev
möte på Folkets hus. Efteråt marscherade alla till
brukskontoret. Där stod polisen uppställd. Jag minns att
folk skrek och ropade. Sedan började de kasta sten. Jag stod
längst framme vid planket till att börja med. Sedan backade
jag lite och ställde mig vid ett träd, bredvid en gammal
gumma. Så kom skotten. Ett träffade trädstammen, precis där
jag stod.
- Skotten gick
rakt in i folkmassan. Tre människor skadades. Konstigt att
det inte blev fler.
- En gammal gubbe som satt på en
stubbe fick ett skott rakt i ändan. Efter kravallerna i
Sandarne följde en väldig rättegång.
- De åtalade
arbetarna var helt chanslösa. Zeth Persson var en av
arbetarna som satt i fängelse någon månad för sin medverkan
i kravallerna. Han blev så småningom borgarråd i
Stockholm...
Förändringar
- Efter
strejkerna las alla småindustrier efter kusten ner. Det var
bara sulfatfabriken kvar som arbetplats. Och folk blev
arbetslösa.. Många flyttade.
Svårigheterna svetsade
samman folket.
- Folk på den
tiden var väldigt hjälpsamma. Var det någon som inte hade
mat för dagen ryckte alltid någon in. Och vi hade en
fantastisk strömmingshandlare! Varje dag levererade han ett
kilo strömming som han tömde i en bunke som stod utanför
ytterdörren. Men visste han att det var någon som hade det
svårt la han i lite extra. Och den förlusten tog han igen på
något annat ställe där de hade det bättre ställt - så det
hela jämnade ut sig...
Sålde
bullar
Som grabb fick
Bengt så småningom jobb på Konsum i Sandarne. Först som
springpojke. Dessutom sålde han bullar från Konsum.
- Jag gjorde
en vagn av en låda och några cykelhjul. Sedan for jag runt i
gårdarna och sålde.
1936 fick han fast anställning, och
sedan dess har han jobbat inom Konsum.
- På den tiden
var kooperationen oerhört viktig. Det var den enda vägen för
arbetarna att påverka prissättningen.
För ungefär en
månad sedan gick Bengt i pension, efter nästan 50 år i
Konsums tjänst. Och om sin nya tillvaro som pensionär säger
han:
- Nu har jag kommit så långt i livet så jag kan göra
tillvaron skön. Bästa sättet är att ha kontakt med
omgivningen, miljön, naturen och människorna. Och att slippa
ifrån stressen.
Aldrig
avundsjuk
-
Ungdomsupplevelserna i Sandarne är något som jag alltid
kommer att bara med mig. Jag vet vart jag hör hemma. Jag vet
vilken sida av staketet som är min.
Bildligt talat är
staketet det som skärmade av arbetarna från bruksherrarnas
egendomar.
- Vi var egentligen aldrig avundsjuka på
pamparna. Allt som var utanför deras staket var ju vårat!
- Idag är
staketen rivna. Både symboliskt och mer påtagligt. Gränserna
mellan makten och folket är utsuddade. Kanske har man gjort
det på flit, så folk inte ska veta vart dom hör hemma...
Text:
Kirsten Bjerknes. Foto: Bertil Widmark.
Galleri Bengt W Källman