Artiklar

Tre Söderhamnare på Kvarnen

Hälsingekuriren 20 november 1979

Söderhamns Konstförening presenterar nu som sista utställning för säsongen på Kvarnen, Söderhamn, Ingrid Ellmer, Elina Mytnik, Bengt Källman, som visar olja, grafik, akvarell. Tre tekniker, tre konstnärstemperament. Redan i katalogbladet avspeglar sig deras olika inställning genom, sättet att ge uppgifterna.

Bengt Källman och Ingrid Ellimer är ju väl kända Söderhamnare, liksom det är väl känt att de studerat för Åke Pernby, som ju inte heller han vid det här laget behöver någon presentation.

Mindre känd är Elina Mytnik, fast hon sedan åtskilliga är är inbodd söderhamnare nu. En enda gång har vi förut kunnat se hennes arbeten, på Vuxenskolans första sommarvisning för tre år sedan, där för övrigt Ingrid Ellimer och Bengt Källman också var med.

Hon arbetar med konsten på många sätt. Hon ledde den ursprungliga Hörnan, så uppskattad och så saknad. I liten utsträckning fortsätter den delen av Hörnanverksamheten, och då helst med något genomtänkt för att ge oss mera kunskap. Som den sista grafikutställningen. Elina har en iver att rycka oss med, få oss att se och förstå, något som inte minst hennes många elever haft glädje av, i kurserna hon leder.

Det är en rolig utställning de tre åstadkommit. De har fyllt båda våningarna med intressanta och omväxlande arbeten, absolut som tre separatutställningar.

På fondväggen i nedre salen möter vi genast Ingrid Ellmers mustiga oljemålningar. Hon vill inte ha några namn på sina tavlor. Det är en rytmisk och vacker vägg med inslag, av tyngd och lätthet, glada, vita blommor i körsbärsträd, i bunkar och en hel blomsteräng med alla färger. En fin utsikt mellan röda tallar, över en varmlysande sluttning bort mot blåa berg.

Hon målar gärna ett fjärran mot blåa berg, kanske känner hon att "Det är något bortom bergen, - - -"? Här finns en grind i sommargrönska, genom den leder en jordröd väg ut, bort. Kanske går vi den vägen för sista gången denna sommar? Eller kanske vägen leder in, välkomnar oss efter en resa? Så vill Ingrid att vi själva ska uppleva något vi minns, en känsla - så plats för många andra associationer.

Den djupt blå pumpen i lummig grönska ligger henne varmt om hjärtat. Och den berättar nog mycket om hennes sätt att arbeta. Pumpen var kanske inte alls blå. Men hon älskar själva målandet, färgen, ja själva materian färg, så intensivt att hon ibland måste jobba i den med fingrarna. Och hennes bilder är täta, ibland i dova, rikt blandade färger, man kan se det i utsikten mellan gavlarna och de lägger sig klart tillrätta till slut. Ibland till färglysande skimmer, som bakom körsbärsträdet: Starka inslag av vitt, eller rätt i en björkstam, över några a tallar, ger djup och närhet.

I övervåningen blommar färgglädjen fritt, en saftigt grön vårslänt, röd kopparkruka med lejongap, orange terrass med mildare återklang i ett collage, röd bordduk, etc.

Bengt Källman visar ljusa, luftiga, glada akvareller med ett ofta återkommande friskt smaragdgrönt och teckningar. Annars har vi kanske mest sett av honom olje-målningar, teckningar och krumeluriga små "grejor" han lekt fram av någonting.

Han målar snabbt, lätt, med härligt stora ytor och markerar med flygande streck av färgkrita. Eller med tätare målning som i "Palmerna i Zelenika", med rosafärgade berg.

I "Trädet i Budva" berättar en knotig trädstam om tusende år och konturer över berget följer kronans välvning. det motivet finns också i en teckning nr 24: "Vinberg" I och II har ett roligt mönster av alla terrasserna. Romantisk. är "Aftonljus II" med ett fint sken över bergen, där uppe.

Det roligaste är nog ändå figurmotiven, människan och människan med sin jobbarkompis åsnan. Detta otroligt uttrycksfulla djur.

I Bengts hörn där nere hänger två väldigt fina akvareller, "Kvinnorna i Bar" nr 1, som också finns i två fina teckningar, och "Kvinnan och åsnan" nr 1. Den senare i ett tätare måleri och med en härlig rytm i rörelsen när hon baxar upp lasten på den dignande åsnan. Motivet finns i en lättare version där uppe.

Där hänger också "Betande åsnor" nr 10, som gör en glad av det roliga svajet i linjerna och "Hem till byn" nr 13, mannen och hans åsna traskande hemåt.

Teckningarna är mycket fina, ofta med sepiamålning. Han snålar ibland djärvt med linjerena, som i "Motiv från Herzegnovi" nr 26 och 27, men de tomma ytorna kan ibland tala mera än linjer.

Otroligt charmiga är de fyra teckningarna av "Åsnor i regn". Med kärlek och inlevelse skildrar han kurandet, vrenskandet, olusten. Särskilt missbelåten är åsnan i nr 21.

Elina Mytnik visar grafik, teckningar, blandtekniker. Det finns en stark intensitet och Per-sonlighet i hennes arbeten och samtidigt behärskning, den konstnärliga distansen.

Hon har ett behov att berätta om ensamhet och utsatthet, om dem som har svårt att inpassa sig i gemenskapen. Och det gör hon ofta genom att placera dem avskilda från andra. I sin egen ruta. Som pojken i "Le monde" (= världen, människorna). Han längtar ner till dem, att vara mitt i hopen, men är samtidigt rädd för det.

Och som i de tre bladen "Kontemplation" nr 1, som berättar om Narkomani, Kvinnorollen och Segern. I "Narkomani" kan man se sprutan mot armen och hon illustrerar hur livet, kraften, förslösas och rinner bort som ur ett avloppsrör: I "Kvinnorollen" står kvinnan absolut isolerad med sina städgrejor i handfatet, i ett kalt och kallt kakelrum. "Segern" är en grymt skön bild, med högmodet i högsätet och grymhet genom det avhuggna fågelhuvudet, de nertryckta under. En oerhört vackert gjord bild.

"Konstiga dagar på verkstad i Sörforsa" nr 2, innehåller också 3 blad, De är helt nya och berättar om ett par dagar alldeles ensam i grafikverkstaden, då tingen liksom blev levande, skrämmande. Pressen står där hård, obeveklig. Ett slängt förkläde, en påse med trassel. Och naturen liksom tränger hotfullt in.

De bladen finns i Etat I, där uppe och Etat II därnere. Etat = ungefär tillstånd,. Motivet är gjort i två versioner.

Roligt gjorda är verkligen de två nr 19 "Döende fjäril" och nr 20 "Tidningsflicka" med de lätt skrynklande pappersremsorna framför. På avstånd kan man svära på att remsorna är målade.

Elina måste experimentera, med material, med tekniker, oupphörligt söka nya uttryckssätt. Där uppe finns många exempel på detta, större bilder på skrynklat papper, mindre, till några charmiga, mycket små oljor blandteknik.

Hon är oerhört skicklig tecknare, det kan man se i de två djurkranierna där nere. Och där uppe finns en teckning man inte kan glömma, nr 11. Det är som ett raseri i den bilden. Där finns också det väldigt fina bladet "Döden" nr 23.

MIMMI BRUSÉN

Tillbaka

Frukt är färg och poesi för Farbror Grön

Hälsingekuriren den 14 september 1977

"Till Farbror Grön" står det i en bok om grönsaker som Bengt Källman (bilden) fick i julklapp av en av sina kunder ett år.
"Farbror Grön" - det är mannen som övertygat söderhamnarna att frukt och grönsaker tillhör livets glädjeämnen.
Genom hans färgsprakande fruktarrangemang på Domus tror man sig förflyttad till sydligare nejder än Söderhamn.
Det är också från trakterna kring Medelhavet som Bengt Källman fått den rätta känslan för grönt. Därifrån hämtar han också alla motiv till sina oljemålningar, som även de utstrålar en glädje över färg och poesi.

"Farbror Grön" konstnär både på fritiden och i jobbet.

När Bengt Källman talar om grönsaker är det nästan som om han pratade om människor. Det är egenskaperna och det färgstarka hos dem som han framhäver.

Frukt är för mig färg och poesi, säger han. Att stå inne på lagret och läsa etiketterna på lådor med avocados, äpplen, tomater, citroner från världens alla hörn det är poesi.

Färgerna ställer han mot varandra i berg av brandgula apelsiner och gröna gurkor. Inspirationen har han fått från torgstånden i länderna kring Medelhavet. Det är också därifrån han hämtar motiven till sina tavlor, för Bengt Källman jobbar med färg och form även hemma vid sitt staffli.

Genom sitt sätt att behandla frukt på grönsaksavdelningen i Domus har Bengt Källman fått söderhamnarna med på noterna. Domus grönsaksavdelning säljer i stort sett en järnvägsvagn i veckan med frukt och grönt. Det är omkring 14 procent av den totala livsmedelsomsättningen, medan andra varuhus strävar för att få grönsaksavdelningen upp till nio procent.

När än på dagen man kommer ner i varuhuset - nog står Källman och sorterar och plockar bland sina grönsaker. Hemligheten, om det nu finns någon sådan, är färg, känsla och kvalitet, säger han. Allt ska våra lika fräscht som nyplockat.

- Man måste våga slänga! är en annan av hans paroller. Dåliga grönsaker i butiken blir inte bättre hemma i kundens kök.

På momangen

- Man kan inte behandla grönt som konservburkar, säger Bengt Källman och har därmed' sagt nej till i stort sett allt vad färdigförpackat heter. Grönsaker ska tas upp på morgonen och så säljas på momangen. Inte gå genom en förpackningscentral först, anser han. Det här med att sälja i lösvikt och låta grönsaks- och fruktavdelningen bli en grön oas i varuhuset har han lärt sig från Sydeuropa och Ströget i Köpenhamn.

- När jag är där nere brukar jag gå på marknaderna, se hur stånden väller över av alla dessa fantastiska frukter och grönsaker i olika färger.

Färg och poesi

Sitt arbete upplever han mycket som färg och poesi. Hemma på Abraham Bäckgatan sysslar han också med färger och former. I många år har han målat, mest olja, men han tecknar också och skulpturerar en del.
Det var väl det jag kunde tro, sade jag för mig själv, att han är konstnär!

- Frukt för mig är färg och poesi, förkunnar han. Poesin, den finns på alla fruktlådor. Du vet, på varje sida sitter en etikett som berättar varifrån frukten kommer. Från hela världen kommer lådor, jag plockar upp äpplen, päron, bananer, kiwifrukt, avocados. Japan, Argentina, Israel, Tasmanien - i tankarna ser jag de olika länderna.

Många resor

Han reser mycket Bengt Källman. När han står i Domus lager och läser på trälådornas etiketter tänker han på de länder han har sett och alla han inte har sett. Alla hans målningar är från resorna.

- Att måla är en barnsjukdom som aldrig gått över, säger han. , Runt väggarna i vardagsrummet på Abraham Bäckgatan , hänger tavlor på bondkvinnor. från Italien, gatuscener från Jugoslavien, en åsnegump från en Medelhavsby.
Inget enda motiv med anknytning till Söderhamnstrakten.

- Nej jag har aldrig målat något härifrån. Jag målar för att det är roligt, när jag får inspiration. Det är först när jag kommer till Paris som jag börjar leva, säger Bengt. Man lever länge på en resa. Först när man planerar den, så under själva resan och sedan alla minnena.

Dagens alla rytmer

Det bästa sättet för Bengt att minnas är vid staffliet. Nästan hela vintern har han hållit på med en stor olja från byn Herczeg Novi i Jugoslavien. Där var han i somras för femte gången. Motivet är torget. - Torget som han älskar, där han känner varje hus och dagens alla rytmer.

Han har flyttat några hus för att få full insyn över torget. Rader av patinerade tegeltak ramar in själva torget där både gravöl och promenadkonsert hålls samtidigt. Det är Bengts gode vän, "Doktorn" kallad, som är död. Stora kransar står lutade mot dörren i huset i hörnet av torget. De svartklädda serveringsflickorna ilar över kullerstenarna med faten fyllda.

Längre ned, i jämnhöjd med torgstånden, är bykrogen, där Bengt sitter med överblick över hela torget.

- Klockan elva är torghandeln slut, berättar han. Då har kvinnorna från bergsbyarna, som först färdats hela natten hit ned, sålt sina grönsaker, grisar och höns. Nu samlas de på krogen för att prata, det var månader sedan sist de sågs.
- En efter en kommer alla brevbärarna förbi. De tittar in här först; innan de beger sig upp i bergen. Sitter adressaten här kanske de spar kilometrar till ett ensligt beläget hus.

Så berättar han medan ett av hustaken får några tegelpannor till. Torgstånden, som han hämtar sin inspiration ifrån till varuhuset hemma har ännu inte fått färg.

Bara en biprodukt

- Den färdiga målningen: är bara en biprodukt, säger han.
Jag reser inte för att måla. Det är ett härligt sätt att leva bara. Själva målningen är en biprodukt av upplevelsen. Först gör jag själva resan, sedan upplever jag den igen och igen när jag sitter här, eller i ateljén på Öster, och målar. Utan den biprodukten skulle Bengt som vi vanliga semesterresenärer bara kunnat dokumentera resorna med några färgbilder.

En enda tavla kan säga mer än tusen semesterkort!

Text: Christina Hedqvist. Foto Hasse Bjurman (svartvita) och Bertil Widmark (färgbild)

Tillbaka

Skotten i Sandarne

Artikel ur Hälsingekuriren 20 februari 1985

Det har satt sina spår!

Bengt Källman, 65, minns kravallerna i Sandarne, då polisen öppnade eld mot strejkande arbetare.
- Jag var 12 är och väldigt nyfiken, och hade inte vett på att vara rädd. Jag stod vid ett träd, och ett av skotten träffade stammen, berättar han.
Upplevelserna under uppväxtåren har satt sina spår.
Man vet var man hör hemma, på vilken sida av staketet man ska stå, säger han.

Bengt Källman, är ett bekant ansikte för söderhamnarna. Det är han som brukar stå, vid Domus grönsakstorg och så konstfullt bulla upp äpplen, apelsiner, gurkor och tomater. Men det är slut med det nu. För en månad sedan gick han i pension.

Han bor ensam i en rymlig lägenhet på Abraham Bäckgatan i Söderhamn. Och Bengt har verkligen satt sin prägel på miljön. Överallt i lägenheten finns konstverk som Bengt Själv skapat.

Där finns en liten statyett av en känd Söderhamnsfigur med en cykel fullastad med plastkassar på styrstången. Oljemålningar från resor i Jugoslavien. Träskulpturer. Akvareller.

Ett rum har han fyllt med spindlar - från golv till tak. Det är mycket stora och naturtrogna, så till den milda grad att jag som normalt inte lider av spindelfobier ryggar tillbaka.

Av produktionen att döma tror man att Bengt ägnat sitt liv åt konsten. Men så är det inte. Det har bara varit och är förstås fortfarande en hobby.

- Man måste förgylla tillvaron. Det kan inte hjälpas! säger han. Och han vill absolut inte kalla sig konstnär. Möjligen konstutövare. - Konstnär ar ett stort ord. En titel som ett fåtal kan bära

Skomakare i huset

Bengt tar plats i soffan. Han häller upp kaffe och tänder en cigarett.
Jag föddes i Sandarne 1920, berättar han. Vi var sex syskon. Mamma var hemma med oss och pappa var skomakare. Och vi bodde i en liten stuga med två rum och kök. Huset fick även fungera som skomakeri.

Bengts far ville hellre jobba inom industrin. Men han hade engagerat sig fackligt och politiskt, därför blev han portad på industrierna runt Sandarne.

- De som hade jobb på fabriken hade det jobbigt nog. De som inte fick jobb där hade det ännu värre, säger Bengt. Familjen hade det kärvt rent ekonomiskt, och Bengts mor fick ta alla tillgängliga ströjobb for att få det att gå ihop.

- Några gånger om året kom det splitvedskutor från Danmark. Då fick traktens kvinnor jobb som stuveriarbetare på skutorna under några dagar.

- Jag minns en vinter som var lika kall och snöig som denna. Då, vid juletid, kom en splitvedskuta till Nyhamn vid Ala. Kvinnorna från Sandarne samlades klockan fem på morgonen. Min mor var med dem. Så pulsade de i snö fram till Ala. Det måste ha varit flera kilometer.
Så jobbade de hela dagen med att lasta ved. På kvällen pulsade de hem, och vid sjutiden var mamma hemma. Hennes kjol var så stelfrusen att hon kunde ställa den på köksgolvet.

Minns kravallerna

Efter skotten i Ådalen 1931 var det oroligt efter Norrlandskusten. Arbetarna strejkade vid sulfatfabriken i Sandarne. Och det var strejk vid hamnarna i Stugsund, Söderhamn och Vallvik.

- Jag minns att pappa och hans vänner samlades i skomakeriet. De hade enorma diskussioner. Och jag lyssnade. Jag begrepp väl inte hur allvarligt det var eftersom jag levde mitt i allvaret.

Området runt sulfatfabriken i Sandarne spärrades av. Pappersmassan skulle lastas. Arbetsledningen anställde strejkbrytare som skulle utföra arbetet. De bodde i husbåtar som fick öknamnen "Lumplenor". Bakom planken fanns polis. som såg till att strejkbrytarna fick arbeta ostört.

Motiv från Sandarneupproret 1932. Teckning av Bengt W Källman

- Det blev möte på Folkets hus. Efteråt marscherade alla till brukskontoret. Där stod polisen uppställd. Jag minns att folk skrek och ropade. Sedan började de kasta sten. Jag stod längst framme vid planket till att börja med. Sedan backade jag lite och ställde mig vid ett träd, bredvid en gammal gumma. Så kom skotten. Ett träffade trädstammen, precis där jag stod.

- Skotten gick rakt in i folkmassan. Tre människor skadades. Konstigt att det inte blev fler.
- En gammal gubbe som satt på en stubbe fick ett skott rakt i ändan. Efter kravallerna i Sandarne följde en väldig rättegång.

- De åtalade arbetarna var helt chanslösa. Zeth Persson var en av arbetarna som satt i fängelse någon månad för sin medverkan i kravallerna. Han blev så småningom borgarråd i Stockholm...

Förändringar

- Efter strejkerna las alla småindustrier efter kusten ner. Det var bara sulfatfabriken kvar som arbetplats. Och folk blev arbetslösa.. Många flyttade.
Svårigheterna svetsade samman folket.

- Folk på den tiden var väldigt hjälpsamma. Var det någon som inte hade mat för dagen ryckte alltid någon in. Och vi hade en fantastisk strömmingshandlare! Varje dag levererade han ett kilo strömming som han tömde i en bunke som stod utanför ytterdörren. Men visste han att det var någon som hade det svårt la han i lite extra. Och den förlusten tog han igen på något annat ställe där de hade det bättre ställt - så det hela jämnade ut sig...

Sålde bullar

Som grabb fick Bengt så småningom jobb på Konsum i Sandarne. Först som springpojke. Dessutom sålde han bullar från Konsum.

- Jag gjorde en vagn av en låda och några cykelhjul. Sedan for jag runt i gårdarna och sålde.
1936 fick han fast anställning, och sedan dess har han jobbat inom Konsum.

- På den tiden var kooperationen oerhört viktig. Det var den enda vägen för arbetarna att påverka prissättningen.

För ungefär en månad sedan gick Bengt i pension, efter nästan 50 år i Konsums tjänst. Och om sin nya tillvaro som pensionär säger han:
- Nu har jag kommit så långt i livet så jag kan göra tillvaron skön. Bästa sättet är att ha kontakt med omgivningen, miljön, naturen och människorna. Och att slippa ifrån stressen.

Aldrig avundsjuk

- Ungdomsupplevelserna i Sandarne är något som jag alltid kommer att bara med mig. Jag vet vart jag hör hemma. Jag vet vilken sida av staketet som är min.
Bildligt talat är staketet det som skärmade av arbetarna från bruksherrarnas egendomar.
- Vi var egentligen aldrig avundsjuka på pamparna. Allt som var utanför deras staket var ju vårat!

- Idag är staketen rivna. Både symboliskt och mer påtagligt. Gränserna mellan makten och folket är utsuddade. Kanske har man gjort det på flit, så folk inte ska veta vart dom hör hemma...

Text: Kirsten Bjerknes. Foto: Bertil Widmark.

Tillbaka

Söderhamnskonstnär målar tavlor, hugger i trä.

Artikel ur Vår tidning nr 6-7 1973.

Vi har i tidigare nummer av VÅR TIDNING skrivit om kooperativt anställda som har någon fritidssysselsättning. Här nedan presenterar vi en konstnär från Söderhamn.

I Konsum/Domus Söderhamn finns konstnären Bengt Källman. Han målar tavlor, hugger i trä med verklig bravur.

Med sina tavlor har Bengt varit representerad vid Liljevalchs Konstsalong i Stockholm, Smålands Konstsalong. Gävleborgs länsutställning samt i Konsum/ Domus varuhuset i Söderhamn vid ett flertal tillfällen.

År 1948 började Bengt studera måleri för professor Pernby i Stockholm. Sedan dess har han besökt många länder för att skaffa inspiration för sin konst. Bland annat Frankrike. Spanien, Jugoslavien. Cypern och Danmark.

Vid undertecknads besök i ateljén håller Bengt på att hugga i en träklump. Han höll på ett mästerligt sätt på att forma den till en kvinnofigur.

Vid vårt samtal säger Bengt att "resa mycket" är värdefullt , för då upptäcker man hur bra vi verkligen har det hemma i Sverige. Vidare berättar han att han hela tiden haft sin konstutövning som hobby. Därför kan han jobba med det som han tycker är roligt och inte behöva ha påtryckningar för att göra saker och ting för att klara uppehället.

Sin kooperativa bana började Bengt 1936 som springpojke i Konsum Söderhamn, att medelst cykel och sparkstötting köra ut varor till kunderna.

Sedan dess har Bengt jobbat som biträde, butiksföreståndare samt kört snabbköpsbuss. I dag arbetar Bengt som chef för grönsaksavdelningen i Domus. Hans grönsaksuppläggningar kan nog ingen husmor motstå!

Text och foto: Gunnar Nordh

Tillbaka